KRIS

För mig var det nog något utav en kris att få barn.

Det låter konstigt, jag vet - och naturligtvis älskar jag att vara mamma och avgudar min dotter.
Att jag krisat tror jag beror på att jag har blivit tvungen att växa upp hastigt och lustigt - något jag definitivt inte gjort innan. Jag är ganska barnslig. Har svårt att ta ansvar, stå för det jag tycker och den jag är.
Jag är osäker på mycket och har tyvärr en sida som är väldigt självdestruktiv. Självkänslan är helt enkelt inte på topp.
Jag kämpar verkligen för att ta mig ur olika självcentrerade beteenden, men det är tamigtusan inte lätt. Ibland känns det som att jag aldrig kommer att bli riktigt lycklig och stark - då menar jag en sådan lycka som inte punkteras fullständigt av en elak kommentar eller ett bakslag.
Just nu känns det som jag alltid har varit olycklig - det är förstås inte sant alls, jag minns att jag befann mig på en lyckotopp för bara två månader sedan tillexempel. Den här dalen är dock djupare än på länge, eller kanske någonsin (eller kanske inte förresten), i olyckligheten och jag har äntligen fattat det jag inte velat se (eftersom jag inte velat arkänna att jag är en sån där självömkande, olycklig typ något mer).
Men sanningen är att så länge jag inte hittar nån slags riktig lycka, dvs blir vän med mig själv och slutar förakta mig själv så kommer det vara såhär. Att mitt mående är helt beroende på mina prestationer, och att ett enda negativt ord kan golva mig fullständigt.
Jag vägrar vara en dålig förebild för min dotter mer. Vägrar vägrar VÄGRAR! Nu är det dags att sluta vara ett offer och se till att vrida saker rätt i det här huvudet en gång för alla. Så det så!
Har redan tagit några ostadiga men bestämda steg:
1. Kuratorkontakt på vårdcentralen
2. Samtalsgrupp för andra med olika typer av social fobi (sounds craaaazy! Att JAG fått social fobi, vad? Jag!)
3. Arbetspsykolog via AF
4. ADHD/ADD-utredning, remiss skickad. Hoppas på det en del - att kanske få en förklaring en gång för alla på vad det är som är ALLVARLIGT FEL i detta vackra lilla huvud.
(OBS: Det kommer att vara mycket klyschor, outhärdlighet och bullshit i den här bloggen. Den skrivs för tillfället av helt själviska skäl och i terapeutiskt syfte.)

BÖRJAR PÅ NY KULA

Bloggdags igen!

 

Låt mig berätta historien om min blogg för er, i korta drag: Den föddes av understimulans (eller ADHD?) under min mammaledighet, för ungefär ett och ett halvt år sedan. Efter några månader tog den steget till att bli "proffsblogg" på Mamma24 där jag verkade som mode- och livsstilsredaktör under ett minst sagt lärorikt halvår och fortsatte sedan till  Nyheter24 där den förvandlades till en modeblogg. Eller shoppingblogg, skulle jag hellre kalla det (vet inte om det finns mer än en handfull bloggar i Sverige som handlar om mode, egentligen?). Ni vet, the usual: lagom snygg tjej som fungerar som billig reklampelare för schampooföretag och klädkedjor + stela bilder på tandblekta, Restylanepumpade, leende bloggkompisar  och en och en annan glimt ur mitt privatliv. En nyinköpt tröja här, en closeup på en tuff knapp på min nya Lindexjacka där. Dock ingen tråkig period! Även om jag blev uttråkad. (?)

 

En månad, en livskris, en början på en ny självkänsla, en lagom dos Mia Törnblom (yes, ibland behövs de tydligen; de där övertydliga, överenergiska COACHARNA), en stor dos familj och en överdos lösgodis senare har det börjat klia i fingrarna så pass att jag helt enkelt inte kan motstå frestelsen att börja om igen. För det här är ingen fortsättning på nån gammal blogg, det här är något nytt. En ny kula. Vi får se hur det går och vad det blir - ibland blir det kanske massor av text, ibland blir det kanske endast en bild som får tala och vad det kommer att handla om - tja, vi får la se!

 

Men stopp och belägg! Låt mig få presentera mig själv en smula: Jag heter Kajsa och jag har levt i ungefär 28 år. Uppvuxen i norrländsk kuststad med grym second hand-shopping och ständig snålblåst. Bodde i Milano i flera år där jag utbildade mig och verkade inom mode. Träffade så småningom snygg modellkarl som jag släpat hem till Sverige. Vi har en dotter som heter Eva och hon är förstås helt makalös. Jag frilansar för tillfället som skribent och stylist. Försöker lära mig att tänka innan jag agerar, älskar att läsa, gillar töntiga formuleringar, har precis börjat gilla mig av andra skäl än andras bekräftelse - och anser mig behöva en champagnedränkt partyweekend minst en gång i halvåret.

 

 

Vi hörs!

 


Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0